Det blir bara värre

Var hos pappa som planerat. Först verkade han bättre idag, men när han ätit blev han helt borta. Vet inte om paltkoman slår hårdare när man äter morfin och är sjuk. Kanske.
Min syster fick ett raseriutbrott och sprang ut. Vi vill att pappa ska till sjukhus nu. Han behöver ses om.
Pappa frågade varför hon blev arg.
"Vet inte", sa jag, "men det var inte på dig i alla fall."
"Nej jag vet" sade han. "Jag tror jag vet varför. Hon känner sig så maktlös."
Sedan ville han att jag skulle gå, så då gjorde jag det.
Ringde till "Sjukvård i hemmet" för att fråga vad de tyckte vi skulle göra. Läkaren där ska ringa mig imorgon så ska de åka hem till pappa med något svepskäl för att titta till honom. Jag tänker be dem att de råder honom att åka till sjukhus. Pratade med farmor också. Hon håller med oss om allt, vilket är skönt. Det känns bra att alla nära runt pappa är eniga.

Är så jävla trött på alla osäkerheter och frågetecken att jag fått någon form av mani att räta ut dem. Avslutningen med V var en grej. Väntar som en osalig ande på att L ska ringa och förklara sitt beteende. Hon är en tjej jag blev väldigt bra kompis med över internet (jag lärde känna henne "på riktigt" först, men hon bor inte i Stockholm) tills hon plötsligt en dag bröt kontakten och inte svarar när jag ringer. Träffade henne på en fest för en vecka sedan (då hade vi inte pratat på 4 månader) och då lovade hon att ringa mig så att vi kunde prata om vad som hänt. Men det gör hon inte. Jag blir galen. Vill prata med henne om pappa också. Hon känns fortfarande så nära, trots att hon tagit avstånd.
Vad är det med tjejer egentligen?