Farmor

Vi var och hälsade på farmor idag. Det börjar märkas att hon är gammal nu, även om hon på sätt och vis är ganska pigg för att vara 85. Hon har alltid varit lite virrig men det är på ett annat sätt nu. Hennes minne blir sämre och sämre och när hon förut upprepade sig för att hon vill prata hela tiden känns det nu som hon upprepar sig för att hon inte vet att hon berättat saker förut.
Jag tycker på sätt och vis synd om farmor som har förlorat sin son, men samtidigt är jag lite arg för att hon varit så blind i hela hans liv. Hon berättade idag om hur pappa alltid svarade "Hur vet du att inte jag dör först?" när hon pratade om det arv han skulle få av henne. Hon tyckte det var märkligt att han kände på sig att han skulle dö först. För pappa var det inte ett dugg märkligt. Han visste att han var sjukare än hon var långt innan han fick diagnosen cancer. Problemet var att farmor aldrig lyssnade på det örat.
Avslutar med en dikt jag skrev till farmor någon gång i gymnasieåldern.

Den blinde ser inte
Den döve hör inte
Den stumme tiger still

Det dolda sker inte
De nära dör inte
Om allt går som man vill

Som man vill går dock sällan
Du trampar blott i fällan
Om du tror det är hjälp du ger

När du jämnt och ständigt blundar
För att hans sista timme stundar
När den närmar sig mer och mer