Not alone but on my own
Just nu domineras jag av två känslor; ensamhet och energilöshet. Skulle gissa att den senare till stor del beror på den första.
Egentligen är jag inte ensam. Jag har massor av vänner som bryr mig om mig och en fantastisk mamma och en underbar syster (som ju dessutom går igenom exakt samma sak som jag). Men ändå känns det så.
Jag tror att jag alltid känt en ganska stor ensamhet. Det är liksom som att det spelar ingen roll hur mycket människor man har runt omkring sig, i slutändan är det bara upp till en själv. Det spelar ingen roll hur mycket människor som tänker på mig eller lyssnar på mig när jag vill prata, i slutändan är det bara jag som känner som jag gör. Mamma har alltid frågat mig om jag är så ledsen som jag verkar när man lyssnar på den musik jag skriver. Jag har alltid sagt nej, för det är jag ju inte, men jag tror att jag förstår var den kommer ifrån ändå. Det är den där ensamma personen som mår så, men han kommer bara fram ibland.
Energilösheten är inte något jag brukar ha. Jag brukar orka göra hur mycket som helst, även om jag inte alltid har energi till att tex städa och så. Nu när jag inte ens orkar sådant jag tycker är jobbigt orkar jag absolut inte städa, vilket blir lite som en ond spiral för jag förlorar en massa energi av att det är stökigt också. Så där sitter jag i mitt stökiga hem med dåligt samvete för att jag inte orkar städa och det är så fruktansvärt inkonstruktivt, men jag orkar inte göra något åt det.
Jag skulle behöva något som kunde ge mig lite energi. Kom vår och värm mig. Kom flicka och gör mig kär. Kom försäsongsmatcher och fotbollsnerv. Kom EP-släpp.
Det måste vara så deprimerande att läsa min blogg. Vill passa på att påpeka att jag inte enbart mår dåligt, men jag har ju just nu bloggen för att skriva av mig och jag har inget behov av att skriva av mig om saker som gör mig glad.
Jag kommer som sagt vid något tillfälle flytta vidare i cyberrymden till en ny blogg med nya infallsvinklar och förhoppningsvis lite mer blandad sinnesstämmning. Men inte riktigt ännu...
Vill slutligen bjuda på en bild på min pappa när han var i min ålder.
Egentligen är jag inte ensam. Jag har massor av vänner som bryr mig om mig och en fantastisk mamma och en underbar syster (som ju dessutom går igenom exakt samma sak som jag). Men ändå känns det så.
Jag tror att jag alltid känt en ganska stor ensamhet. Det är liksom som att det spelar ingen roll hur mycket människor man har runt omkring sig, i slutändan är det bara upp till en själv. Det spelar ingen roll hur mycket människor som tänker på mig eller lyssnar på mig när jag vill prata, i slutändan är det bara jag som känner som jag gör. Mamma har alltid frågat mig om jag är så ledsen som jag verkar när man lyssnar på den musik jag skriver. Jag har alltid sagt nej, för det är jag ju inte, men jag tror att jag förstår var den kommer ifrån ändå. Det är den där ensamma personen som mår så, men han kommer bara fram ibland.
Energilösheten är inte något jag brukar ha. Jag brukar orka göra hur mycket som helst, även om jag inte alltid har energi till att tex städa och så. Nu när jag inte ens orkar sådant jag tycker är jobbigt orkar jag absolut inte städa, vilket blir lite som en ond spiral för jag förlorar en massa energi av att det är stökigt också. Så där sitter jag i mitt stökiga hem med dåligt samvete för att jag inte orkar städa och det är så fruktansvärt inkonstruktivt, men jag orkar inte göra något åt det.
Jag skulle behöva något som kunde ge mig lite energi. Kom vår och värm mig. Kom flicka och gör mig kär. Kom försäsongsmatcher och fotbollsnerv. Kom EP-släpp.
Det måste vara så deprimerande att läsa min blogg. Vill passa på att påpeka att jag inte enbart mår dåligt, men jag har ju just nu bloggen för att skriva av mig och jag har inget behov av att skriva av mig om saker som gör mig glad.
Jag kommer som sagt vid något tillfälle flytta vidare i cyberrymden till en ny blogg med nya infallsvinklar och förhoppningsvis lite mer blandad sinnesstämmning. Men inte riktigt ännu...
Vill slutligen bjuda på en bild på min pappa när han var i min ålder.
posted by Johan | 10:57 fm
4 Comments:
Känner precis samma ensamhet som du. Det jag känner kan bara jag känna och alla människor är ju egentligen väldigt ensamma. Men jag tror att ju närmare man är sina egna känslor, och ju mer medveten man är om dem, desto ensammare känner man sig. Tror som sagt att det är något vi fått från pappa, både på gott och ont. Snart kommer våren, fotbollssäsongen och jag önskar dig all kärlek i världen och den kommer, det vet jag!
Jag skriver samma till både dig och Pia. Jag får inte tag i några tröstande ord och jag tror inte att ni förväntar er några heller. Jag kan bara finnas här om ni behöver mig. Jag saknar också Pappa. Nu skulle jag vilja ringa honom och tala om hur ni mår och diskutera och dela sorgen över att vara maktlös med honom.
Älskar er.
Tycker att detta med bloggen är ett perfekt sätt att få ge utlopp för alla sina känslor och få rensa ut, utan att man måste svara på en massa frågor. Skulle verkligen ha behövt ha med mig en blogg genom hela mitt liv... Har så många saker som jag skulle behövt rensa ur min hjärna och hjärta men som nu sitter kvar där för alltid som ett gäng dåliga tatueringar.
Fortsätt skriva! Kram
Jag är också ensam. Även om jag har en stor familj omkring mig. Det är bara jag och mina tankar. Ingen kommer åt dem men det kanske är lika bra.
Vilken fin bild på din pappa! Ser både dig och din syster i honom.
Kram
Skicka en kommentar
<< Home