Ledsen igår - inte idag

Igår satt jag, min syster och min mamma och planerade pappas begravning. Det var lite känslosamt, men insåg inte hur mycket det rörde upp förrän jag på kvällen tog det fantastiska beslutet att kolla på "Million dollar baby". Om du inte sett den och inte vill veta hur den slutar så sluta läs nu.

I slutet av filmen ska Clintan stänga av en respirator som håller hans kvinnliga boxarprotigé levande. Det fick mig att tänka på hur pappa låg och hölls vid liv av syrgas och hur man de sista minutrarna - när han kämpade för varje andetag på ett sätt som kändes i hela ens kropp - bara ville att de kunde stänga av så pappa fick åka iväg, vart det nu var han skulle. Jag grät i över en timme efteråt. Det var både jobbigt och befriande. Har inte gråtit så mycket sedan pappa dog.

En av mina bästa vänner, K, kom hem från Vietnam igår. Pratade med honom i över en timme idag om hur han haft det, om pappa och om begravningen och allt möjligt. Kändes schysst. Har saknat honom medan han varit borta.

Som vanligt skriver jag innan jag ska sova. Vet inte varför det blir så.

Tror att jag snart är klar med den här bloggen. Efter pappas begravning ska jag sluta tror jag. Men inte med bloggandet. Har verkligen blivit biten av den självterapeutiska delen av att skriva om sitt liv på internet. Märkligt. Nästa blogg vill jag dock ha en mer positiv utgångspunkt i.

Jag har ju för fan humor...