Politik

Ibland kan jag sakna gymnasiet. Jag gick i en klass med 90% elever med rakt motsatt politisk uppfattning än jag i nästan alla frågor, vilket var väldigt givande. Särskilt när man hade en samhällskunskapslärare som älskade debatter. Han började varje lektion med ett påstående som vi sedan (jag mot resten normalt sett) ägnade hela lektionen åt att argumentera om. På det sättet lärde man sig både att slipa sin argument och att omvärdera en hel del av de saker man tycker. Om man bara umgås med likasinnande är det sällan någon som kritiskt granskar de idéer man har.

Jag är väldigt politiskt intresserad, men numera blir det sällan att jag pratar politik. Som vänsterperson i mediabranschen är det bäst att ligga lågt (ok, jag vet att jag sade att jag ville ha motstånd, men jag tror 1 mot 25 är mitt max. 1 mot 100 som det skulle bli på jobbet är för mycket). Det är inte så att jag drar mig för att säga mina åsikter om det behövs eller efterfrågas, men jag söker inte fight.

Tror inte jag skulle passa som politiker dock. Jag gillar den politiskfilosofiska sidan, men inte sifferpolitiken som jag tror att man behöver ägna sig rätt mycket åt (även om man kanske kan tro annorlunda av mitt förra inlägg, men den matteövningen var mer en förberedelse för att gå ner till Moderaternas valstuga och kräva en förklaring).