Ett år

Jag kommer ihåg det så väl. Jag satt på jobbet. Sjukt mycket att göra klart innan semestern. Viktiga saker. Telefonen ringer.
"Hej det är pappa."
Det är något med rösten, jag hör direkt att något är fel och reser mig upp för att prata ostört.
"Min läkare tycker att ni borde komma hit. vi måste prata."
Mina ben viker sig och jag ramlar. Jag förstår direkt.
Ingenting är viktigt.
Ingenting annat än han.
Ingenting annat än Pia.
Ingenting annat än vi.

Exakt hur illa det är förstod jag inte då, men under samtal med läkaren och i takt med att tiden går på förstår jag mer och mer.
En månad och åtta dagar senare dör pappa medan jag klappar honom på pannan.
En fruktansvärt kort tid.
En fruktansvärd tid.

Nu har det gått ett år sedan den där dagen när jag insåg att mitt liv förändrats för alltid och min pappa fick beskedet att hans var slut.
Ett år.
Ett fruktansvärt kort år.
Ett fruktansvärt år.

Jag saknar dig fortfarande. Mer än någonsin.
Älskepappa.