Pappa har cancer

Från början var den här bloggen till för att jag skulle berätta hur det är att leva med en döende pappa, men pappa dog så snabbt att det inte blev så många inlägg. Nu handlar det istället om mitt liv efter pappas död. Om vad jag gör för att försöka få tillvaron att funka.

söndag, oktober 08, 2006

Tillbaka från Chamonix

Efter kursen i Prag åkte jag direkt till Chamonix för att delta i Discovery Channel Adventure Challenge. Det är en tävling som Discovery har varje år för de mediabyråer de jobbar med i hela europa. Varje byrå skickar ett lag med tre personer och sedan tävlar man i ett race som i korthet går ut på att cykla, springa eller gå en väldigt lång sträcka som blandas upp med äventyrsmoment.
I år började vi med att springa tre-fyra hundra meter fram till en serpentinstig som efter fyrtiominuters knallande i tunn luft tagit oss ca 500 meter högre upp. Där ritade vi kartan för resten av racet och fortsatte sedan till fots, först uppför och sedan kraftigt nedför, där första äventyrsstationen väntade. Det var dags för canyoning. Canyoning kan enklast beskrivas som att man följer en flod längs bergssidan iklädd våtdräkt. Man åker vattenrutschkana på klippor, hoppar från klippor och klättrar i vattenfall. Allt i fyragradigt vatten.
Efter canyoningen cyklade vi. Uppför. I nästan två timmar. När det äntligen började gå nedför möttes jag av en av de vackraste vyer jag har sett. Framför backen mitt i blickfånget låg europas högsta berg Mont Blanc och glittrade i solen.
Sedan var det nedför för hela slanten, men nu i terräng. Galet läskigt och galet kul. Sedan kom vi fram till en station med skytte som gick ut på att man med 6 kulor, två per lagmedlem, skulle skjuta ned fem stycken skidskytte mål. Om man missade fick man springa en bit och hämta en kula i taget tills alla fem var nedskjutna. Som tur är satte vi alla fem på en gång och slapp det.
Efter ytterligare lite cykling blev det bergsklättring. Två till tre hundra meter upp för en klippvägg med enbart händerna och lite rep. Självklart hade vi säkerhetslinor, men det sög till rätt bra i magen om man tittade ned och såg hur högt upp man var.
Sista sträckan var inte särskilt lång och efter åtta och en halv timme som både var plågsamma och skjukt roliga kom vi till sist i mål. Idag har jag helt galet mycket träningsvärk i hela kroppen, men det var det värt.


Mont Blanc