Tänkare

Ibland önskar jag att jag inte var en sådan som tänkte. Då menar jag inte nödvändigtvis att jag önskar att jag vore korkad - även om jag tror det finns en viss befrielse i att leva större delen av sitt liv med målet att någon gång få skrika "bira, bira, bira - bärs, bärs, bärs" med Robinson-Robban på sitt lokala ölhak - utan att jag inte hade tankar som snurrade i mitt huvud hela tiden.
Jag för konstant dialoger i mitt huvud. Med människor jag känner, med människor jag skulle vilja känna eller med odefinierbara människor som bara fyller ett behov jag har. Om det inte är dialoger rusar det låttexter genom hjärnan - egna och andras, gamla och oskrivna. Eller strofer på en dikt, kapitel på en bok, melodier och riff eller vad skit som helst.
På vägen hem var det den här blogtexten som jag ältade. Om och om igen. Vände och vred, för att när jag väl var hemma ha glömt många av de formuleringar jag slipat på på vägen.
Jag har en form av hatkärlek till tänkandet. Ibland, särskilt när jag är destruktiv till humöret, kan jag få panik och söka sällskap bara för att få tankarna att tystna. Ibland söker jag ensamhet för att låta dem löpa fritt. Det är mestadels vid sådana tillfällen jag skriver musik. Eller böcker. Har nog tio stycken påbörjade (2-4 kapitel) böcker i min dator.
En gång skrev jag drygt 150 sidor på en bok om mitt liv och vad som lett fram till att ett förhållande, som jag just blivit utskuffad ifrån, slutat. Sedan kraschade datorn. Jag var ganska förtvivlad då, men så här i efterhand så tror jag att den ändå tjänat ut sitt syfte. Vet inte om det blivit så mycket bättre. Jag hade kommit över tomheten efter förhållandet och det var det viktiga. Boken hade jag nog aldrig låtit någon läsa ändå.