Fattig?
Tidningen Stockholm City har påbörjat en artikelserie om fattiga barn i Sverige. Tyvärr finns inte första artikeln i serien på nätet, men där konstaterades att många barn i Sverige lever i fattiga hem. Föräldrarna (eller föräldern, eftersom det i stor utsträckning handlar om barn till ensamstående föräldrar) tyckte att det var jobbigt när de inte kunde resa med sina barn, ge dem de kläder de ville ha och att de inte kunde få både lördagsgodis och gå på bio samma vecka.
Jag tycker att det är dags att titta på vad som är fattig och inte. Visst är det alarmerande att klyftorna i vårt samhälle ser ut som de gör, men än mer alarmerande är det att klyftorna i världen ser ut som de gör och att människor i Sverige förstår hur förödande det kommer vara för oss som samhälle i längden.
Som det är nu lever vi i ett samhälle där man räknas som fattig om man inte kan ge sitt barn en mobiltelefon, eftersom man jämför med medelfamiljen i Sverige som har oerhört mycket högre levnadsstandard än så. Samtidigt har genomsnittsfamiljen i tex Kina en betydligt lägre levnadsstandard än de som anses som fattiga här.
Det kommer hit människor från Polen (människor som dessutom abolut inte alltid tillhör de "fattiga" i hemlandet) och städar för en knapp hundring i timmen hos en vanlig svensk.
Samtidigt blir plasma-tvn årets julklapp och människor blir deprimerade för att de bara har en bil.
Sedan tidigare har varnande röster pratat om främst implikationen på miljön om vi inte tänker om rörande vårt sätt att leva och vår egen levnadsstandard. Men hur kommer det svenska samhället se ut i framtiden, när allt fler jobb försvunnit till asien och andra låglöneländer?
Därför ser jag tex i grunden inget problem i att man sänker a-kassan i Sverige. Man måste se till att sänka förväntningen på det liv man ska kunna leva som arbetslös, MEN - och det här er ett stort jävla men - det gäller även de som har jobb. Det är barockt att medelsvensken funderar på att köpa en tv för över 10 000 kr. Det är galet att alla förväntar sig att ha råd att åka på utlandssemester minst en gång om året. Den verkligheten finns inte i stora delar av världen och det är min fasta övertygelse att den inte kommer finnas här heller inom en inte allt för avlägsen framtid. Vad händer då?
Om vi inte redan nu börjar vänja oss vid en mer sansad levnadsstandard och samtidigt ser till att standarden i de fattigaste länderna på jorden ökar så kommer vi snart stå inför ett kollapsande samhälle.
Jag vill med den här texten alltså INTE säga:
- Att det inte är synd om ensamstående mammor som inte kan ge sina barn det dom vill ha
- Att man ska leva på existensminimum som arbetslös
utan det jag vill säga är kort och gott att vi globalt måste anpassa gränserna mellan rik och fattig mellan länder. Förmodligen kan det innebära mer klyftor mellan de som är rika och de som är fattiga, men det är bättre än klyftor mellan fattiga och fattiga, dels rent samhällsekonomiskt men framförallt ur miljösynpunkt. Som alla vet kommer det gå åt helvete med jorden den dag expansionsekonomierna i asien når så pass god ekonomi att den stora massan börjar sukta efter vår levnadsstandard.
Något mumlande argumentation, men jag hoppas poängen går fram. Jag kommer säkert återkomma till ämnet fler gånger. Har diskuterat det här en hel del med vänner och bekanta och för varje diskussion blir jag mer och mer övertygad om att vi är för rika för vårt eget bästa...
Jag tycker att det är dags att titta på vad som är fattig och inte. Visst är det alarmerande att klyftorna i vårt samhälle ser ut som de gör, men än mer alarmerande är det att klyftorna i världen ser ut som de gör och att människor i Sverige förstår hur förödande det kommer vara för oss som samhälle i längden.
Som det är nu lever vi i ett samhälle där man räknas som fattig om man inte kan ge sitt barn en mobiltelefon, eftersom man jämför med medelfamiljen i Sverige som har oerhört mycket högre levnadsstandard än så. Samtidigt har genomsnittsfamiljen i tex Kina en betydligt lägre levnadsstandard än de som anses som fattiga här.
Det kommer hit människor från Polen (människor som dessutom abolut inte alltid tillhör de "fattiga" i hemlandet) och städar för en knapp hundring i timmen hos en vanlig svensk.
Samtidigt blir plasma-tvn årets julklapp och människor blir deprimerade för att de bara har en bil.
Sedan tidigare har varnande röster pratat om främst implikationen på miljön om vi inte tänker om rörande vårt sätt att leva och vår egen levnadsstandard. Men hur kommer det svenska samhället se ut i framtiden, när allt fler jobb försvunnit till asien och andra låglöneländer?
Därför ser jag tex i grunden inget problem i att man sänker a-kassan i Sverige. Man måste se till att sänka förväntningen på det liv man ska kunna leva som arbetslös, MEN - och det här er ett stort jävla men - det gäller även de som har jobb. Det är barockt att medelsvensken funderar på att köpa en tv för över 10 000 kr. Det är galet att alla förväntar sig att ha råd att åka på utlandssemester minst en gång om året. Den verkligheten finns inte i stora delar av världen och det är min fasta övertygelse att den inte kommer finnas här heller inom en inte allt för avlägsen framtid. Vad händer då?
Om vi inte redan nu börjar vänja oss vid en mer sansad levnadsstandard och samtidigt ser till att standarden i de fattigaste länderna på jorden ökar så kommer vi snart stå inför ett kollapsande samhälle.
Jag vill med den här texten alltså INTE säga:
- Att det inte är synd om ensamstående mammor som inte kan ge sina barn det dom vill ha
- Att man ska leva på existensminimum som arbetslös
utan det jag vill säga är kort och gott att vi globalt måste anpassa gränserna mellan rik och fattig mellan länder. Förmodligen kan det innebära mer klyftor mellan de som är rika och de som är fattiga, men det är bättre än klyftor mellan fattiga och fattiga, dels rent samhällsekonomiskt men framförallt ur miljösynpunkt. Som alla vet kommer det gå åt helvete med jorden den dag expansionsekonomierna i asien når så pass god ekonomi att den stora massan börjar sukta efter vår levnadsstandard.
Något mumlande argumentation, men jag hoppas poängen går fram. Jag kommer säkert återkomma till ämnet fler gånger. Har diskuterat det här en hel del med vänner och bekanta och för varje diskussion blir jag mer och mer övertygad om att vi är för rika för vårt eget bästa...
posted by Johan | 2:26 em
|
4 comments
