Slut

Idag kl 19.10 dog pappa.
De ringde vid halv ett och bad oss komma in för att han blivit sämre. När vi kom dit var han väldigt orolig, men efter ett tag fick han morfin och kunde då sova. Hela tiden var han okontaktbar, men det kändes ändå som att han hörde vad vi sa. Efter fem timmars tung och rosslig andning förändrades hans andning kraftigt och efter en timme slutade den helt.

Det gick väldigt fort på slutet. När vi var där på julafton var han väldigt pigg. Han låg och solade när vi kom och innan vi gick berättade han hur lugn och trygg han kände sig. Vet inte om han kände på sig redan då att det inte var så långt kvar.

Jag kommer nog skriva här ett litet tag till tror jag. Det känns som det jobbiga just börjat.

God natt pappa. Saknar dig redan oerhört mycket.

Pappa på KS

Så är pappa på KS. Hälsade på honom igår. Han är fortfarande väldigt svag, men färgen på kinderna är tillbaka. Det värsta är att man kan se i hans ögon att han är rädd nu. Där det förut fanns livsglädje finns nu bara skräck. Men jag tror verkligen att det kan förändras om han bara blir lite bättre från sin njursvikt. Ska snart dit, så då får man väl se om det blivit bättre.
Han har också fått en plats på ett sjukhem med alternativvård som verkar jättebra. Enda trista är att det är i Järna, så det blir en bit att åka. Vi ska hyra bil så det blir nog inga större problem. Först måste pappa bara bli frisk nog för att åka dit.

Julafton närmar sig. Blir nog inte så mycket till jul. Pappa blir nog kvar på sjukhuset så vi får åka dit på dagen och sedan ändra lite på planerna för kvällen. Jag tycker synd om mammas nya kille. De skulle åkt ut till landet över jul, men mamma vill vara nära oss nu så han åker kanske själv. Får ge honom en fin julklapp och en stor kram sedan.

Tillbaka från akuten

Har precis kommit tillbaka från akuten. Pappas värden var inget bra och ASIH ringde mig och bad mig ledsaga honom till KS, vilket jag gjorde. Satt på akuten i massa timmar medan de tog prover, satte på dropp och kateter och till slut körde upp honom på en avdelning. Så fick vi som vi ville i alla fall. Det känns tryggt att veta att han är under uppsikt. Just nu är jag psykiskt och fysiskt helt slut och måste gå och lägga mig och sova.
Blir nog inget jobb imorgon...

Det blir bara värre

Var hos pappa som planerat. Först verkade han bättre idag, men när han ätit blev han helt borta. Vet inte om paltkoman slår hårdare när man äter morfin och är sjuk. Kanske.
Min syster fick ett raseriutbrott och sprang ut. Vi vill att pappa ska till sjukhus nu. Han behöver ses om.
Pappa frågade varför hon blev arg.
"Vet inte", sa jag, "men det var inte på dig i alla fall."
"Nej jag vet" sade han. "Jag tror jag vet varför. Hon känner sig så maktlös."
Sedan ville han att jag skulle gå, så då gjorde jag det.
Ringde till "Sjukvård i hemmet" för att fråga vad de tyckte vi skulle göra. Läkaren där ska ringa mig imorgon så ska de åka hem till pappa med något svepskäl för att titta till honom. Jag tänker be dem att de råder honom att åka till sjukhus. Pratade med farmor också. Hon håller med oss om allt, vilket är skönt. Det känns bra att alla nära runt pappa är eniga.

Är så jävla trött på alla osäkerheter och frågetecken att jag fått någon form av mani att räta ut dem. Avslutningen med V var en grej. Väntar som en osalig ande på att L ska ringa och förklara sitt beteende. Hon är en tjej jag blev väldigt bra kompis med över internet (jag lärde känna henne "på riktigt" först, men hon bor inte i Stockholm) tills hon plötsligt en dag bröt kontakten och inte svarar när jag ringer. Träffade henne på en fest för en vecka sedan (då hade vi inte pratat på 4 månader) och då lovade hon att ringa mig så att vi kunde prata om vad som hänt. Men det gör hon inte. Jag blir galen. Vill prata med henne om pappa också. Hon känns fortfarande så nära, trots att hon tagit avstånd.
Vad är det med tjejer egentligen?

Trött...

Sov jättedåligt inatt. Låg och tänkte på allt jag och min syster pratat om och på det här med V och hur det ska vara så jävla svårt att träffa en tjej som bara tycker om en- och som man inte är dum nog att lämna. Pratade med jobbet om att gå tidigare den här veckan för att kunna laga middag med pappa så att han äter ordentligt. Det var inga problem. Det känns så jäkla skönt att ha så bra stöd från jobbet. De har stöttat mig sedan dag ett och hela tiden sagt att jag kommer och går som jag vill. Det är skönt att se att det är så i praktiken också och inte bara något de säger.
Nu måste jag jobba...

Märklig dag

Idag har varit en märklig dag på alla sätt. Den började med att jag och V gjorde slut, eller vad man ska kalla det. Bestämde oss för att inte fortsätta träffas. Jag är inte så ledsen över det. Jag tänker inte försöka övertyga någon mer tjej att tycka om mig. Det är hennes förlust. Förstår inte varför alla tjejer jag träffar har så märklig syn på kärleken.
Efter det gick jag hem till pappa. Han var mycket sämre idag. Mager och grå. Mycket förvirrad. När vi suttit och pratat ett tag- han, min syster och jag - sade han plötsligt att han måste ta sitt morfin för han hävdade med bestämdhet att han inte gjort det, vilket inte verkar troligt eftersom han knappt kunde prata ordentligt. Är väldigt orolig att han glömmer bort att han ätit sin medicin redan.
Det blev ett jobbigt besök med mycket gråt, men efter att jag och min syster bestämt oss för att laga mat till honom så vände det lite. Jag tror inte han äter ordentligt, så vi har bestämt oss för att laga middag till honom varje dag fram till jul åtminstonde. Det blir både ett bra sätt att träffas plus att det känns som han behöver det. Om han inte äter kommer han inte leva länge.
Efter att vi varit där gick jag och min syster och tittade lite på julklappar och sedan satt vi i två timmar och fikade och pratade om allt som har med pappa och hans sjukdom att göra - allt ifrån hur vi ska göra med hans lägenhet när han dör till hur våra vänner hanterar situationen. Det var ett väldigt bra samtal och jag känner mig stärkt av det och det tror jag att min syster också gör. Det känns bra.

Bättre idag

Min syster ringde mig och skrattade. Tänk vad saker kan ändras fort. Igår grät hon och var helt knäckt. Ringde till pappa och förstod varför. Han lät mycket piggare och sade sig själv må mycket bättre än igår. Inte lika ont sade han. Det låter bra.
Sedan pratade jag med min syster igen på MSN lite senare. Då var hon arg igen. Pappa går inte att prata med på morfin, tyckte hon. Det är ju sant. Men han lät ju inte så när jag pratade med honom. Nu låg han tydligen och sov när hon ringde. Tror det har rätt mycket med saken att göra - jag är inte så kul att prata med när jag är nyvaken heller. Kan bara tänka mig hur det skulle vara om jag dessutom tagit morfin.
Hon tycker att pappa bara sover bort sin sista tid i livet - han tycker att han mår bättre när han vilar. Vet inte vilken fot jag ska stå på, men lutar mer åt min syster just nu. Jag vill att pappa ska avsluta sitt liv på ett värdigt och kvalitetsfyllt sätt.

Vi bestämde oss för att låta honom hållas fram till jul och se om han mår bättre då. Låta honom ta saker i sin takt. Vet inte om det är rätt. Hoppas det.

Min familj faller sönder

Min syster har bråkat med pappa om att han inte orkar göra något. Vi var där igår och det funkar inte att bara sitta och glo, men om man föreslår att man ska hitta på något svarar han bara att han inte vill.

Hur hjälper man någon som inte vill hjälpas?

Dessutom är han luddig på morfin, vilket inte hjälper. Det känns som förr, när han fortfarande drack. Man når inte in. Han når inte ut. Så där sitter man och pratar för sig själv och han mumlar för sig själv. Kommer det vara det här jag kommer ihåg sedan?

Varför blogg...

...kan man säkert undra.
Jag känner att jag måste få ur mig saker och då känns en blogg bättre än att bara skriva för min egen skull. En blogg kan ju kanske hjälpa någon i min situation. Vem vet. Annars hjälper den i alla fall mig.