Seriepremiär och djungelvrål

Idag hade vi seriepremiär med IBK. Det var dammigt och grisigt, men vi vann till slut med 4-1. Gjorde inget mål, men fick gult kort för att jag skrek åt deras tränare. Varför? Han var linjeman och viftade att bollen var över linjen när jag kom i bra läge fast den inte var det (90% säker i alla fall). Blev så frustrerad - och numera får man inte svära på plan, då får man gult kort - och jag skulle just skrika "DET ÄR SÅ JÄVLA OSPORTSLIGT" till honom, när jag kom på det så jag ställde mig en halvmeter framför honom och allt jag fick fram var "GAAAAAAAAAH" - allt vad jag kunde. Den stackars 140cm långa sydamerikanens stora ögon såg alldeles skräckslagna ut, men det kan han ha. Såhär i efterhand kunde jag kanske kostat på mig ett jävlar, eftersom det var rätt självklar varning ändå. Har bara fått typ 5 varningar i hela min fotbollskarriär (snart 22 år. Shit...) så det är lite ovanligt. Vet inte om jag någonsin skrikit någon i ansiktet och sett tokig ut förut.
Måste prova det fler gånger.

Flashigt

Har börjat göra en ny hemsida till mitt band. Den här gången skall jag göra den i Flash, så nu har jag börjat lära mig det, vilket är skitkul. Satt hela dagen igår och hela dagen idag och programmerade menyer och sådant som skall gå att ändra i utan att man behöver koda något sedan. Vi är så slöa så då kommer det inte bli uppdaterat.
Vet inte vad det är som gör att jag lär mig nya datorprogram så fort. Jag hade aldrig tidigare använt flash och nu har jag gjort prylar som de lär ut under rubriken "Advanced". Skulle vilja lärt mig spela fotboll lika lätt. Då hade jag kunnat få springa ut på Råsunda imorgon för att möta Örgryte. Nu nöjer jag mig med att först springa ut på en grusplan i Tullinge och sedan gå och titta på fotboll på Råsunda. Helt ok det också.

Tröttmössa

Jag är så trött....
Gick up 05.15 i morse för att spela korpfotboll och nu håller jag på och somnar.
När jag kommer hem ska jag somna framför tv:n...

Tomhet

Ibland känner jag sådan oerhörd tomhet inombords. Jag vill skrika så att hela världen hör att jag finns. Jag vill bli älskad av alla och låta alla känna min kärlek. Jag vill lösa alla bråk och ta bort allt lidande.
Men jag är för liten.
Jag är bara en enda människa.

Söndagar tar fram mina sämsta sidor. Jag behöver någon bredvid mig. Någon som bekräftar att jag finns och duger. Att jag inte måste vara bäst. Bra är gott nog. Om jag inte ens är bra är det gott nog ändå. Någon som stryker mig över håret och förklarar att för varje söndag finns en fredag. För varje natt finns det en morgon. Utan höst finns inte vår. Utan vinter finns inte sommar. Det är solen som gör att det regnar och det är regnet som gör att blommorna blommar.
Men min säng är tom. Ingen väntar där. Bara ännu en söndagsnatt som blir till måndagmorgon som blir till en arbetsvecka som inte leder mig ett enda steg närmare lyckan jag sökt i hela mitt liv.

Trots att jag mår bra långa stunder så känns det som jag går på en smal bro över en lång ravin. Jag tittar ner och svindeln får magen att dra ihop sig och det snurrar i huvudet. Jag faller inte. Jag kommer inte falla. Mina vänner håller min vänstra hand och min familj min högra. Jag kan ta några steg till.
Väntar någon på andra sidan ravinen?

Nattsudd med Johan. Weeehoooo!

Går hem

Nu tänker jag nog gå hem. Kanske att jag köper en dammsugare på vägen hem. Skulle behöva en sådan. Tappade två lampor i golvet i min hall och har redan fått glas i foten två gånger.

Kött

Det belv entrecote med rödlökssmör och riktigt gräddig potatisgratäng.
Och Coca-Cola.
Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan Coca-Cola.

Kött

En halvtimme till lunch. Min kropp behöver kött. Döda djur. Fet sås.
Tänk om Seger i Östermalmshalen har Biff Seger. Då kommer jag gråta av lycka.

Fest igår

Var på fest på Pias gamla jobb igår. Det var väldigt roligt då, men idag är jag... trött. Blir nog en horisontell fredagkväll tror jag. Köpte 8 nya DVD-filmer i veckan så jag kan nog hitta på något att göra.
6,5 timme kvar på dagen.

Farmor

Vi var och hälsade på farmor idag. Det börjar märkas att hon är gammal nu, även om hon på sätt och vis är ganska pigg för att vara 85. Hon har alltid varit lite virrig men det är på ett annat sätt nu. Hennes minne blir sämre och sämre och när hon förut upprepade sig för att hon vill prata hela tiden känns det nu som hon upprepar sig för att hon inte vet att hon berättat saker förut.
Jag tycker på sätt och vis synd om farmor som har förlorat sin son, men samtidigt är jag lite arg för att hon varit så blind i hela hans liv. Hon berättade idag om hur pappa alltid svarade "Hur vet du att inte jag dör först?" när hon pratade om det arv han skulle få av henne. Hon tyckte det var märkligt att han kände på sig att han skulle dö först. För pappa var det inte ett dugg märkligt. Han visste att han var sjukare än hon var långt innan han fick diagnosen cancer. Problemet var att farmor aldrig lyssnade på det örat.
Avslutar med en dikt jag skrev till farmor någon gång i gymnasieåldern.

Den blinde ser inte
Den döve hör inte
Den stumme tiger still

Det dolda sker inte
De nära dör inte
Om allt går som man vill

Som man vill går dock sällan
Du trampar blott i fällan
Om du tror det är hjälp du ger

När du jämnt och ständigt blundar
För att hans sista timme stundar
När den närmar sig mer och mer

Sjuk - eller på god väg

Mår inget bra idag. Har ont i örat och ögat på höger sida och munblåsor längs hela tungan, även det på höger sida, så jag kan knappt prata. Ändå är jag på jobbet. Går nog hem efter lunch.