Lördagkväll

Så var det lördagkväll.
Jag och mamma var i pappas lägenhet idag. Rensade bort personliga filer från hans dator så att vi kan sälja den. Skrev en lista på böcker som vi vill ha värderade.
När vi skulle in träffade vi pappas granne (som han alltid refererade till som "Min snygga granne. Henne borde du träffa.") Hon undrade var pappa tagit vägen och blev jättechockad när vi berättade hur det var.
"Han var en sådan bra person. Han var MIN granne liksom", sade hon och återigen fick jag den där panikledsna känslan i hjärtat. Pappa var så omtyckt. Varför skulle han dö nu?
Pappa hade för övrigt rätt. Hon är snygg.

Idag ska jag till puben som pappade brukade vara på nästan varje fredag. Sist jag var där var med pappa i november. Hans sista kväll ute. Precis innan sjukdomen tog grepp om honom ordentligt.

Larionov

Festen blev skitrolig. Skakade först hand med FCZ-Tore och sade att jag tyckte det var stort, tills jag helt plötsligt såg någon betydligt större - både bildligt och bokstavligt. Igor Larionov. THE Larionov. Som i Krutov, Makarov, Fetisov, Kasatonov och Larionov. Var tvungen att gå fram och mumla "It's a big honor mr Larionov".
Sedan kom D på att vi ju måste ta med honom till KGB-bar, så vi frågade om han hade lust att gå dit och det hade han. Så jag, D och Larionov gick på efterfest på KGB. Ägaren höll på att kissa på sig när vi kom.
På vägen dit sade jag att det var en lika stor ära som att gå på efterfest med Pelé. Igor påstod att det var en av de snällaste saker någon sagt till honom. Förmodligen inte sant, men väldigt roligt.
Sedan gick vi på Café Opera och fortsatte prata gamla hockey-VM med en av sportens legendarer. Och jag som inte ens är hockeyintresserad.

Saknade pappa så ofantligt mycket när jag var ute med Larionov. Ville ringa och berätta.

En månad

Idag är det en månad sedan pappa dog. Det känns både som att den har gått jättefort och som att det gått hur lång tid som helst.
Samtidigt som det känns som det var igår som jag strök pappa över pannan med han kämpade för livet så känns det som att det hänt så mycket sedan dess.
Saknar pappa jättemycket.

Ikväll ska jag på fest. TV3 ska presentera hur de ser på 2006 och passar då på att bjuda på en hel massa gratis sprit. Är inte jättesugen, men det blir nog kul.

Stamceller

I fredags var jag och D på Peppar innan vi mötte upp de andra för middag. Då började vi prata om vad som skulle hända om vi bytte testiklar med varandra. Skulle jag bara producera hans barn och han mina, eller skulle vi efter ett tag börja producera våra egna. Vad bestämmer det liksom? Ingen på middagen hade någon aning, men som tur var gick jag på fest på Karolinska Institutet på lördagen och stötte på en läkarstudent där (som jag då bestämt tror att jag raggade på fast hon var trist, men det är en annan historia).
Hon förklarade hur det ligger till:
Stamcellen (den cell som DNA till könscellen - ägg hos kvinnor, spermier hos män - tas ifrån) sitter i bitestikeln och skulle därmed följa med vid transplantationen. Alltså skulle varje barn jag avlade efter det inte vara mitt utan D's.
Om man då bara skulle transplantera en testikel skulle (rent statistikst) varannat barn bli mitt och varannat hans. Å andra sidan skulle man behöva skaffa typ 10 kottar innan man var statistiskt säkerställd.

Bara en tanke.

Not alone but on my own

Just nu domineras jag av två känslor; ensamhet och energilöshet. Skulle gissa att den senare till stor del beror på den första.
Egentligen är jag inte ensam. Jag har massor av vänner som bryr mig om mig och en fantastisk mamma och en underbar syster (som ju dessutom går igenom exakt samma sak som jag). Men ändå känns det så.
Jag tror att jag alltid känt en ganska stor ensamhet. Det är liksom som att det spelar ingen roll hur mycket människor man har runt omkring sig, i slutändan är det bara upp till en själv. Det spelar ingen roll hur mycket människor som tänker på mig eller lyssnar på mig när jag vill prata, i slutändan är det bara jag som känner som jag gör. Mamma har alltid frågat mig om jag är så ledsen som jag verkar när man lyssnar på den musik jag skriver. Jag har alltid sagt nej, för det är jag ju inte, men jag tror att jag förstår var den kommer ifrån ändå. Det är den där ensamma personen som mår så, men han kommer bara fram ibland.

Energilösheten är inte något jag brukar ha. Jag brukar orka göra hur mycket som helst, även om jag inte alltid har energi till att tex städa och så. Nu när jag inte ens orkar sådant jag tycker är jobbigt orkar jag absolut inte städa, vilket blir lite som en ond spiral för jag förlorar en massa energi av att det är stökigt också. Så där sitter jag i mitt stökiga hem med dåligt samvete för att jag inte orkar städa och det är så fruktansvärt inkonstruktivt, men jag orkar inte göra något åt det.
Jag skulle behöva något som kunde ge mig lite energi. Kom vår och värm mig. Kom flicka och gör mig kär. Kom försäsongsmatcher och fotbollsnerv. Kom EP-släpp.

Det måste vara så deprimerande att läsa min blogg. Vill passa på att påpeka att jag inte enbart mår dåligt, men jag har ju just nu bloggen för att skriva av mig och jag har inget behov av att skriva av mig om saker som gör mig glad.
Jag kommer som sagt vid något tillfälle flytta vidare i cyberrymden till en ny blogg med nya infallsvinklar och förhoppningsvis lite mer blandad sinnesstämmning. Men inte riktigt ännu...

Vill slutligen bjuda på en bild på min pappa när han var i min ålder.

Begravningen

Begravningen igår var jättefin. Jag tror pappa hade tyckt om den.
Den började med att kantorn spelade "Märk hur vår skugga" på orgeln. Sedan höll officianten ett tal inriktat på pappas kärlek till Strömstad som var väldigt bra. Efter Cornelis "Sommarkort" pratade han igen, nu om pappas musikintresse och hur han aldrig missade en spelning med varken mitt eller hans kompisars band. Efter det läste han min systers fina dikt som man kan läsa i hennes blogg och spelade den låt som jag skrivit till pappa. Sedan var det avsked vid kistan. Det kändes väldigt konstigt att stå där och säga adjö. Jag kan inte det. Jag kommer nog aldrig ta avsked av pappa. Han är fortfarande för verklig.
Begravningen avslutades med "Se dig om" av Winnerbäck. Det var väldigt bra.
Det var väldigt jobbigt att säga hejdå till alla människor som var så ledsna. Pappas kusin A, som han varit jättenära vän med sedan han var liten. Min syssling S som pappa var ute och svirade med i Strömstad i somras (eller S svirade och pappa körde bil, men de hade väldigt roligt tillsammans). Pappas vänner R och B som han var så stolt över. Barndomsvännen A som jag inte tror pappa pratat med på jättelänge, men som ändå kom. Alla släktingar. Alla var så ledsna. Varför kunde inte pappa fått fortsätta leva när så många människor ville att han skulle det?

Efteråt var det lunch hos mamma. Det var väldigt skönt att sitta och prata om allt möjligt med mina och min systers vänner.
På kvällen gick vi och åt på Helenes krog och drack drinkar på Mellow. Det var grymt trevligt. Pappa önskade sig en fest på sin begravning, och även om han inte fick det så gjorde vi så gott vi kunde på kvällen i alla fall.

Begravning imorgon

Så är det snart dags för begravning. Vet inte riktigt hur det känns, men än så länge är det inte så farligt. Har jättemånga tankar som snurrar i huvudet. Det känns som det är så mycket som kommit på en gång och som kommer ikapp en när man är låg över pappa.

V ringde igår. Hon tycker det var länge sedan vi träffades. Personligen har jag inget behov av att träffa henne, men har egentligen inget emot det heller.

Försökte ringa L igen igår. Samtalet kopplades till telefonsvarare efter två signaler.

Insikter

Kom till två stycken seriekopplade insikter idag.
Tänkte på landet. Jag har hela tiden känt att jag kommer kunna åka dit och vara där, trots att det kommer påminna mycket om pappa. Sedan kom insikt 1.

Insikt 1
Vad ska jag göra på landet om inte pappa är där? Min syster vill inte åka dit och jag vill inte vara ensam där med farmor direkt. Den enda möjligheten att ha roligt på landet utan pappa är att ha bil och körkort, vilket ledde till insikt 2.

Insikt 2

Jag måste skaffa körkort snart.

Pappas lägenhet

Igår var jag i pappas lägenhet för första gången sedan jag körde honom till sjukhuset. Det var jobbigt, men inte riktigt så jobbigt som jag förväntat mig. Det jobbigaste var att se pappas smycken ligga på hans sekretär. Såg det, men tittade bort direkt. Orkade inte. Man får ta en sak i taget...

Trött

Orkar inte städa hemma, men trivs inte riktigt när det är stökigt. Måste skaffa lite energi för att orka ta tag i det.

Det känns som att det är svårare att glädjas nu. Innan pappa blev sjuk kunde jag gå och småskratta en hel dag åt något roligt någon sagt, men nu skrattar jag bara för stunden. Det känns som småsaker som man gladde sig åt förut bara känns banala nu. Som att jag snart får snabbare bredband. Som att de äntligen kopplat in min diskmaskin. Det ÄR banala saker, men lik förbannat gladde jag mig åt dem förut, men nu går det liksom inte. Det känns som att man helt plötsligt måste laga mat utan kryddor. Det smakar fortfarande, men inte alls lika gott.

Sleapless in Sumpan

Kunde inte somna i natt. Tror klockan var halv fyra sista gången jag kollade. Ännu en härlig arbetsvecka tar sin början...

Thåströms forum

På Thåströms forum var det någon som sett annonsen. Kändes märkligt att läsa när folk spekulerade i vem det kan ha varit och varför man valt "Om Black Jim". En del konstaterade syrligt "Jaha då var den idén snodd". Märkligt var ordet.

Inget internet hemma

Bredbandsbolaget gräver i Sumpan så jag har inget internet hemma. Måste uppdatera bloggen på jobbet, vilket jag egentligen inte vill. Inte av lojalitetsskäl, men det är så svårt att plocka fram det jag vill skriva på jobbet.

Funderade igår på den där dagen när jag åkte in med pappa till sjukhuset. På sjuksköterskorna som tog emot oss då. Hur de klappade mig vänligt på ryggen när jag försökte gråta så att inte pappa såg.
Undrar de någonsin hur det gick sedan?
Om de inte gör det - hur klarar de det?
Om de gör det - hur klarar de det?
Skulle nog aldrig kunna vara sjuksyrra. Bättre med mediahora då. Då slipper man bry sig så mycket om andra människor i jobbet. Det räcker med fritidsempati.

Pappas annons kom in igår. Den blev väldigt bra. Tror pappa hade varit nöjd.

Fick jättedåliga nyheter om andra saker igår av en typ som inte känns som bloggmaterial. Kunde inte sova. Behöver lite goda nyheter nu.

Ska visserligen åka med mamma och min syster till Curacão snart. Det ska bli skönt. Men ändå. Någon som berättar något som jag verkligen kan glädja mig åt på ett mer djupt plan vore grymt. Vet inte vad det skulle vara dock. Surprise me!

Ledsen igår - inte idag

Igår satt jag, min syster och min mamma och planerade pappas begravning. Det var lite känslosamt, men insåg inte hur mycket det rörde upp förrän jag på kvällen tog det fantastiska beslutet att kolla på "Million dollar baby". Om du inte sett den och inte vill veta hur den slutar så sluta läs nu.

I slutet av filmen ska Clintan stänga av en respirator som håller hans kvinnliga boxarprotigé levande. Det fick mig att tänka på hur pappa låg och hölls vid liv av syrgas och hur man de sista minutrarna - när han kämpade för varje andetag på ett sätt som kändes i hela ens kropp - bara ville att de kunde stänga av så pappa fick åka iväg, vart det nu var han skulle. Jag grät i över en timme efteråt. Det var både jobbigt och befriande. Har inte gråtit så mycket sedan pappa dog.

En av mina bästa vänner, K, kom hem från Vietnam igår. Pratade med honom i över en timme idag om hur han haft det, om pappa och om begravningen och allt möjligt. Kändes schysst. Har saknat honom medan han varit borta.

Som vanligt skriver jag innan jag ska sova. Vet inte varför det blir så.

Tror att jag snart är klar med den här bloggen. Efter pappas begravning ska jag sluta tror jag. Men inte med bloggandet. Har verkligen blivit biten av den självterapeutiska delen av att skriva om sitt liv på internet. Märkligt. Nästa blogg vill jag dock ha en mer positiv utgångspunkt i.

Jag har ju för fan humor...

Nykter kväll

Nyktra kvällar före ledig morgon och ledig morgon efter nyktra kvällar. Där har ni de värsta tillfällen jag vet. Sådana gånger har tankar och känslor fritt spelrum att leka med mig, utan konkurrens av tankar på arbete, mat, toalettpapper och andra vardagliga saker som snurrar runt i huvudet annars.
Tankar på pappa.
Känslor av ensamhet.
Känslor av förödmjukelsen från varje gång jag ratats.
Trots det vet jag att de tillfällena är viktiga. Eller det är viktigt att jag låter det vara så och inte dricker för att slippa dem. Skillnaden mellan en alkoholbrukare och en alkoholmissbrukare är inte mängden alkohol man dricker. Det är motiven till att man dricker. Den som dricker för att glömma har snart blivit så bra på det att han glömmer vem han är och vad han vill. Snart vill man bara glömma. Sådan vill jag aldrig bli.
Från ett mycket mörkt Sundbyberg skickar jag ut en hälsning till alla som vaknar med ett leende. Vårda det som får dig att le. En dag kommer du behöva det.

Första dagen på jobbet

Hade första jobbdagen igår. Det gick sådär. Inte så mycket pga pappas död utan för att jag inte blivit frisk från febern som jag haft hela nyårshelgen. Jobbade trots det hela dagen, men i natt svettades jag så mycket att jag fick byta t-shirt två gånger. Var hemma idag, men ska till jobbet imorgon igen. Det kommer bli en väldigt upphackad vecka det här...
Var hos begravningsentreprenören också. Pappa hade ganska specifika önskemål, så det var inte så mycket att göra mer än skriva dödsannonsen. Vi valde en gitarr som bild och refrängen till Thåströms "Om Black Jim" från nya skivan som dikt. Vet att pappa tyckte att det kändes som den låten handlade om honom (även om den egentligen handlar om Dan Andersson - som pappa för övrigt också tyckte mycket om).
Det verkar som begravningen blir om två veckor vilket passar bra.
Ringde till en kompis till pappa idag och berättade vad som hänt. De hade tappat kontakten lite sedan i våras så hon visste knappt att han var sjuk. Inte så sjuk i alla fall. Det kändes ganska jobbigt. Som tur är har mamma tagit de flesta sådana samtal så både jag och min syster har sluppit.

Skulle vilja lägga upp en låt som jag skrivit till pappa i bloggen, men jag tror inte det går...

Vill passa på att rikta ett stort tack till Jocke som med sina kommentarer här är ett stort stöd. Kan inte tänka mig smärtan att förlora båda sina föräldrar. Även Tere förstås. Tack för de fina orden.

Nytt år

Snart har det gått en vecka sedan pappa dog. Har inte riktigt hunnit reflektera över vad det faktiskt innebär. Tror att det är mycket tydligare om man bor tillsammans med en person som dör. Då är den helt plötsligt inte där liksom. Nu har jag inte pratat med pappa på en vecka, men det har ju hänt förut.
Antar att det kommer komma tillfällen. Sådana när jag skulle velat att pappa var där. Första spelningen med bandet utan pappa. Första matchen med laget. Första AIK-matchen.
Än så länge har jag inte gråtit så mycket. Klarade av ganska mycket av den varan när vi fick beskedet att han skulle dö. Det känns som man var så beredd på att det skulle hända att den där riktiga sorgen inte infinner sig. Just nu är jag mer lättad att han inte led och att det gick fort (när han väl var döende alltså - jag är absolut inte lättad att det gick så fort från beskedet).
Skrev en låt till pappa idag. Får se om jag orkar spela den på hans begravning. Jag vet att han ville att jag och min syster skulle uppträda på något vis på den, men det kan bli jobbigt.
Imorgon ska vi till begravningsentreprenören och prata praktikaliteter. Känns sådär, men måste väl göras antar jag. Min syster skrev en jättefin dikt som jag vill ska stå i hans dödsannons, men jag vet inte hur mycket plats man får.

Nytt år är det också. Ett bättre sådant hoppas jag. I år igen. Men de brukar överträffa varandra i jävligheter tycker jag (eller tycker den bittra, cyniska sidan av mig i alla fall).

Ska prova att jobba imorgon, så jag måste lägga mig. Blir svårt nog att gå upp så tidigt som det är...